 |
|
|
 |
|
|
|
|
En elegant vallhund med ett drömmande uttryck
|
|
|
|
Collien anses vara skotsk, men var dessa vallande hundar ursprungligen kom från är föga känt. De dyker upp i historien som vallare av de enorma fårhjordar som medföljde härarna under tiden för romarnas invasion av de brittiska öarna. Historien om det mycket speciella ordet "collie" - som på många sätt kom att avse vallhundar i allmänhet och inte en speciell hundras - är lika oklar som rasens bakgrund.
|
|
|
|
|
|
|
Klart är att alla dagens collie kan härleda släktskap till den trefärgade hund som hette "Trifoil" och som var född 1873.
Ett antagande är att rasnamnet är en förvanskning från det gaeliska ordet för valp som är "cuilein", med tilltalsformen "culyie.
Gaeliska talades på höglandet av colliens hussar och mattar långt innan Skottland införlivades med United Kingdom.
Anledningen till att colliens ursprung är föga känt, är att de som hade intresse för rationell rasavel uteslutande kom från överklassen och där fanns knappast utrymme för andra slags hundar än jakt- och vakthundar och damernas lyxhundar. Allmogens arbetande fårhundar var så vanliga att de inte väckte något kynologiskt intresse.
Första gången rasen ställdes ut var 1861 i Birmingham. Intresset för den "natursköna" vallhunden blev med en gång stort och verklig fart fick collie-febern, när den hundälskande drottning Victoria startade uppfödning av rasen.
Den skotska vallhunden blev rasen på modet och rena fantasibelopp betalades för de bästa hundarna, varav många såldes till Amerika.
1871 visades för första gången sobelfärgade collie.
Tidigare utställda hundar hade varit trefärgade eller svart-vita. Collien förvandlades från att ha varit en arbetande robust fårhund till den moderna eleganta show-collien. Den mesta förändringen skedde mellan åren 1870 och 1880 och spekulationerna har varit många om hur engelsmännen lyckades göra om collien och vilka hundraser som bidragit till colliens nya utseende.
Så värst många ympningar av andra raser skedde av någon anledning inte med collie.
Den enda uppgiften som med säkerhet har kunnats beläggas är att markisen av Huntly, The Duke of Gordon, lät para sin setter med en collietik 1880. Denna union skulle ha bidragit till rasens rika flora av färgvarianter.
Däremot finns det inga säkra uppgifter på att colliens långa nosparti skulle ha något att göra med en förment borzoi-korsning.
Till Sverige kom rasen tidigt och på den första utställningen deltog fyra importer.
I stamboken 1902 dyker det upp sex nya importer och den skotska collien hade definitivt fått fast svensk mark under tassarna. Att collien från början hade vind i seglen, inte minst i sitt hemland, beror inte bara på att den undfägnades ett kungligt intresse. Den berömde trefärgade hanen Trifoil hade ingen mindre än Mr. S.E Sherley som ägare, mer känd som grundare av The Kennel Club i England.
Under mitten av 1800-talet var blue merlefärgade collies vanligt förekommande och de fanns över hela Storbritannien.
Blue merle kan endast erhållas hos avkomman om en av föräldrarna har blue merle teckning.
De två tikarna Blue Sky och Blue Ruin, som båda ställdes ut 1885, förde anlaget för blue merle vidare.
|
|
|
|
|
|
|
|
Trifoil-sonen Charlemange, som var trefärgad, anses ha haft mest inflytande över colliens ymniga päls och huvudform, och Carlyle (utställd första gången 1877) var den första hunden som hade utpräglat lång nos. (Det togs ingen hänsyn till att hunden hade ett avsevärt överbett och för att få fram den önskvärda eleganta långa nosen, var man till en början tvungen att tillåta överbett). Colliens högt placerade, pikant övertippade öron anses komma från tiken Madge, som ställdes ut första gången 1879.
Collien var Sveriges första importerade brukshundras. 1905 blev collien lanserad som "sanitetshund" - en föregångare till våra dagars räddningshundar. De entusiaster som främst verkat för sanitetshundväsendet var kapten Eric Liliehöök och fanjunkare A. Ottergren. Den förre köpte sina hundar Barry och Nellie, färdigdresserade från Tyskland, medan Ottergren fick sin King Boy från Danmark.
Den svenskfödda Tuttan var uppfödd av professor A. Pettersson. Dessa sanitets- eller sjukvårdshundar var de verkliga pionjärerna. De kom att bli föregångare till vårt arméhundväsende som grundades drygt 30 år senare.
Många av de egenskaper som en gång gjorde collien till en oumbärlig vallhund, bidrog också till att göra collien väl lämpad som tjänstehund; följsamhet, dresserbarhet och rörlighet.
Uppenbarligen är det så att collien kan utbildas till en utomordentligt kapabel brukshund. Det är bara det att den genuint bruksintresserade sällan väljer den överdådigt pälsfagra collien som tävlingshund i första hand.
Men pälsfager eller ej - det finns collies som gjort och gör fantastiska prestationer på tävlingsbanorna.
Collien är inte lik någon annan hund. Den är byggd för uthållighet och rörlighet, en typisk vallare. Ursprungsändamålet tillåter varken den stora klumpiga hunden eller den tunna och spinkiga. Collien ska ha drag av båda ytterligheterna "kraftfull" och "elegant". Kroppsbyggnaden är rektangulär, och colliens trav ska inte påminna om någon av de övriga i brukshundgruppen.
Rasen har sitt alldeles speciella och karaktäristiska rörelseschema, vilket med sin lätthet snarare liknar rävens trav. I likhet med denne är collien en "singletracker" - den sätter i snabb trav fötterna nära varandra, vilket är normalt för denna typ av travare.
En collie ska framförallt se snäll ut, utan att för den skull verka intetsägande. I colliens uppsyn ska nämligen finnas den där unika collieglimten, ett drömmande, en smula listigt uttryck.
Colliens själ ska avspegla sig så här; den aristokratiska, trofasta, vänliga och lojala hunden som är en riktig familjehund. En collie är inte utpräglat jaktbenägen och inte känd som slagskämpe, den är känslig för skrik och bråk bland de sina. Bäst tycker den om att vara tillsammans med familjen.
Kanske är det colliens vallningsinstinkt som gör den så synnerligen anpassningsbar till ett harmoniskt familjeliv. Gentemot okända är collien vanligtvis svalt neutral.
Man har snarast en känsla av att collien betraktar främlingen under kritiskt höjda ögonbryn, innan den bestämmer sig för om den skall ge en vänlig svansviftning.
En collie är nöjd med umgänget med de sina och olycklig om den inte får mänskligt sällskap. Det har sagts att collien är en stor hund utan att vara det. Den bara ser sådan ut genom sin päls.
Collien har inget behov av att förhäva sig och försöka vara störst, bäst och starkast. Vackrast och vänligast av dem alla - det är collien.
|
|
|
|
|
|
|
 |